Damit

Nu har jag ätit både ostkrokar och choklad, och varför?

Jo för att jag tröstäter, jag är så fruktansvärt ensam, jag är mkt mer inaktiv än vad jag vill vara.. men jag orkar inte..


jag har ätit godis två dagar denna vecka så det har ju ändå blivit bättre, nu ska jag bara se till att det endast är en gång eller ingen gång nästa vecka.

Mitt mål är att vara godisfri. Inte för evigt, men ett tag iaf



Vågen har inte förändrats, den står fortfarande på 61,7 kg. Jag ska gå ner mer i vikt, jag måste bara sluta äta godis när jag är ledsen.

För det är lika bra att inse att jag kommer att vara ledsen då och då i mitt liv. Det är ju faktiskt helt naturligt! Nu ska jag bara lära av mig att sluta äta när jag är ledsen, sluta försöka att domna bort känslan och faktiskt bara ta den för vad den är!


Det är så man på riktigt gör en livsstilsförändring, man omprogramerar sig själv!
 

En process som tar ett bra tag och som jag är beredd att göra. Min dietist säger att man ska inte se det där godiset som ett misslyckande utan som en erfarenhet..

Jag vet inte om jag håller med!Det är ju ett misslyckande, men däremot vad som framkallde det där misslyckandet tycker jag absolut att man kan fundera över. Jag tror att det är där man ska göra en förändring för att verkligen lyckas.


61,7

ja, som sagt det går långsamt framåt, men jag kan stolt säga att jag gör det utan att skriva upp allt jag äter =)  och ändå går jag sakta neråt! =)

tjihoo! 

62 kg

det går väl då ändå lite väl långsamt framåt! nog för att förra veckan vägde jag 61,8 kg, men nu ska jag vara seriös! jag vill ner!! NU!

nu ska jag skriva in varje dag, jag ska skriva varje dag som jag klarar mig utan godis, samt skriva ner hur ofta jag äter godis, och med godis menar jag allt onyttigt! typ chokladpudding osv.

samt att jag ska börja äta mer sallad! från och med idag!

damit! nu är det faktiskt tallriksmodellen som gäller!

varför?

varför gör du såhär ?

var är glöden, var är kärleken?

Jag tror att den har svalnat, kvar i hjärtat finns bara ett minne av vad som en gång var. hjärnan säger att det kanske inte räcker.

RSS 2.0